Last night I discovered that I'm still hate answering my phone. Or, it's not the answering, it's he talking part that I still hate. I seriously thought I was over that!It was just like when I was gonna call Per for the firts time. But a LOT worse.
I think it's at least a thousand times worse to call someone you don't really...know, than to call someone you know and have actually met!
I have no trouble whatsoever talking to Mum, Dad, my brothers and closest friends, but that's because I don't worry about not having anything to say. But more or less everyone else...eeeh.
And YES, I'm just as annoyed by this as the people calling me. At least the people whose calls I'm not taking. ^^'
I'm sorry, I really am. Just give me some time! I'm working on it. I promise...
And YES, I'm just as annoyed by this as the people calling me. At least the people whose calls I'm not taking. ^^'
I'm sorry, I really am. Just give me some time! I'm working on it. I promise...
2 comment(s):
Hahhaa, jag svarar inte heller i telefon. Mina telefoner (jag har *räknar...* 4 mobiler och en hemtelefon) De är alltid avslagna eller på silent så att de inte ens vibrerar. Det är skitbra. Måste jag nå någon kan jag ringa (eller sms:a). Och vill de något viktigt kan de lämna ett meddelande.
Jag gillar inte andra människor. De ringer alltid bara för att de vill något, och så måste jag göra något som jag inte har tid eller lust med. Bläää.
Haha! Håller med talaren ovan! :D Men det är för jävligt att tala i telefon (släktingar undantagna) särskilt när man skall avsluta..Jag föredrar att prata med personer "på riktigt".
Say something